tjattes

Ja, faktiskt. För första gången på rätt länge känner jag mig Motiverad.

Inte motiverad att göra ditten eller datten, utan just bara Motiverad. Det är en skön känsla som jag njuter av, även om (eller på grund av att) jag efter många års erfarenhet vet att underbart ofta är kort. Men se, man ska ju njuta idag, imorgon kan det vara för sent!

Vissa saker glömmer man aldrig, de följer alltid med en, de dyker upp när man minst anar det. En sådan sak är den något morbida förklaringen till tunnelbaneförseningar jag stötte på X antal gånger under mina 5 veckor i London (2008);

Delay due to person under train.


Första gången jag läste detta var faktiskt när jag precis hade kommit till London och letade mig fram med resväska i en stor och främmande stad. Jag minns att jag blev illa berörd den gången. Under de 5 veckorna såg jag så detta meddelande ett större antal gånger, och känslorna gick från illa berörd till förvåning och vidare mot irritation (över ständiga förseningar).

Men jämna mellanrum dyker meningen upp i mina tankar än idag.
Jag brukar ibland fundera på vad det var för personer det gällde. Vad som hade hänt. Varför. 
Och hur människor gör det till en del av sin vardag - bara ännu en irriterande fördröjning av resan hem från jobbet. ("Var någon tvungen att hoppa precis nu?") Hur många gånger kan man se en sådan text och reagera på den? 3, 8, 20? 100? När blir det vardag, endast ett irritationsmoment, eller ännu värre; inte ens det. När blir det något man inte längre reagerar på?

Due to person under train...