tjattes

Ibland kan jag se framför mig hur jag och Janne skulle vara om typ 50 år. Jag kan se oss som två envisa, lite gaggiga, lättretliga men ändå vänliga gamlingar. Om ni har svårt att se oss så, kan jag berätta följande:

Jag köpte äpplen för ett tag sen. Vet inte riktigt när, kanske ett par dagar sen, kanske en dryg vecka sen - kommer inte ihåg. Men jag vet att jag var på konsum och att jag plockade en lämplig liten påse med 3-4 äpplen av favoritmärket Pink Lady. Jag vet också att det är extremt osannolikt att jag någonsin skulle glömma något i butiken när jag packar varor, se mina år som kassörska har gjort att jag halvt maniskt stuvar ner mina varor i medhavda tygkassar. Alltså, 3-4 äpplen inhandlade och hemburna, så långt är alla med.
    Igår kväll tänkte jag ta ett avbrott i tentaplugget med ett gott Pink Lady. Tassar in i köket, öppnar kylen - ser inga äpplen. Kollar på köksbordet - inga äpplen. Börjar fundera... Jag vet att jag köpt äpplen, har dock inget minne av att jag packat upp dom, men har ju packat upp allt annat så någonsans ska dom väl vara. Janne kanske vet! Tassar in i arbetsrummet och frågar om han har gömt dom goda Pink Lady-äpplena någonstans. Han tittar frågande på mig. Jag frågar om han kanske ätit av dom, inte för att det gör något, men så jag vet om jag ska leta dom eller inte. Och då fulländas förvirrningen när han svarar att han faktiskt inte vet. Han kan ha ätit upp en liten påse äpplen dom senaste dagarna, men han kommer isåfall inte ihåg det.

Finns äpplena gömda någonstans här hemma? (isåfall kommer dom förhoppningsvis fram när vi flyttar, innan dom hunnit bli äckligt äppelmos). Har Janne ätit alla äpplen utan att märka det själv? ...För visst har jag köpt äpplena till att börja med??? (jaaaaaa....)


Vart tog det goda lilla äpplet vägen? Ingen som vet, ingen som vet...